Trädkryparens specialitet är att röra sig uppför trädstammarna i skogen som en korsning mellan en hackspett och en mus, och finkamma barken efter insekter med sin tunna pincettnäbb. Eftersom den både letar efter mat och placerar sitt bo i barkskrymslen är det passande och praktiskt att fågelns ryggsida är brunspräcklig som en bit bark.
Som sångfågel är trädkryparen en av de mer diskreta. Den brukar inte tillhöra de första man lär sig känna igen. Men när man väl fått upp öronen för den tunna lilla strofen kan man inte annat än tycka om den. Med den lilla knorren på slutet kan den påminna om en späd variant av bofinkens sång.
Trädkryparen är en stannfågel och vill man försöka locka den till sin fågelmatning ska man prova att gnugga en talgboll eller någon sorts fett (smör, margarin, kokosfett eller liknande) mot en trädstam. Alldeles otänkbart är det inte att det lyckas, trädkryparen är en art som på senare år verkar ha upptäckt svenska folkets fågelmatningar i mycket högre grad än förr i tiden.