Tofsmesen finns i hela landet utom på Öland och Gotland samt i fjällen och Lappland. Den trivs i barrskog, gärna tallskog som är rik på mossor och lavar. Den är en mycket stationär stannfågel. På vintern händer det att tofsmesar följer med i så kallade ”meståg”, sammansatta av flera olika arter, men den lämnar inte barrskogen och är inte någon vanlig gäst vid fågelborden.
För häckningen är tofsmesen beroende av murken ved, så att den på egen hand kan hacka ut bohålet i en stam eller stubbe. I murken ved hittar den också föda i form av insekter, spindlar, fjärilslarver. På hösten övergår den till frön som den hamstrar i vinterförråd, gömda i laven på grangrenar.
Den gråbruna dräkten med svart halsring och framför allt den spetsiga huvudtofsen är säkra kännetecken. Det latinska namnet cristatus betyder också ”den tofsförsedde”. Huvudprydnaden ligger bakom flera gamla lokala namn: tofsmyssa, tofstita, toppmes, meshatt, skogsbock, meskung.
Lätet som oftast hörs är ett upprepat drillande som brukar bokstaveras ”perreritt” eller ”burrurett”. Sången som hörs på våren är långa ramsor av sammansatta sådana läten. Häckningen påbörjas tidigt, redan i skiftet april-maj. Kullen omfattar 5-7 ägg och det är vanligt med två kullar.