De duvor som de flesta av oss träffar på nu för tiden är dels tamduvan, dels ringduvan. Men för drygt hundra år sedan var skogsduvan (även kallad blåduvan) vanligare. Den är betydligt mindre än ringduvan och skiljs från denna på den mörkt blågråa färgen utan vita teckningar.
Att den minskat åtskilligt i antal hänger samman med att den är hålbyggare och beroende av rymliga håligheter i lövträd, till exempel hål efter bortfallna ekgrenar. (Det kan förekomma häckning i klippskrevor.) Dessutom vill den ha närhet till jordbruksmark.
En stark konkurrent om boplatserna är kajan och det innebär att skogsduvan kan få vänta tills kajorna är utflugna. Eftersom det är ont om boplatser kan det uppstå slagsmål mellan duvorna, helt stick i stäv med duvans rykte som fredssymbol.
Å andra sidan är skogsduvans fertilitet hög och det kan hinnas med både två och tre kullar under sommaren. Flyttningen går åt sydväst mot Frankrike och Portugal men många skogsduvor faller offer för skyttar vid passagen över Pyrenéerna.