Man kan gissa att om skatan hade varit en sällsynt fågel skulle de vackra metallskimrande färgerna och den eleganta hållningen ha framkallat många lyriska hyllningar. Nu hör den i högsta grad till vardagen och människans förhållande till skatan präglas av viss kluvenhet.
Dess påstådda förkärlek för blänkande metallföremål har gett skatan rykte om att vara ”tjuvaktig” och dess benägenhet att vid tillfälle ta mindre fåglars ungar har kanske bidragit ytterligare.
Men i gammal folktro har skatan också haft respektingivande egenskaper, ansetts stå i förbund med mörkrets värsta makter, men också fört tur med sig till de gårdar där den slagit sig ner. ”Där skatan bygger bo, har bonden ro” säger ett gammalt ordspråk. På sina håll satte man ut mat på julafton, inte bara åt tomten, utan också åt skatorna för att de skulle fortsätta att bringa lycka.
Skatparet håller ihop i livslångt ”äktenskap”. Boet är en imponerande byggnad av pinnar som skatorna ofta bryter i träden. En bale görs av våt jord och boet har ordentligt tak. Ett sådant bo används bara en säsong. Nästa år kan det mycket väl hända att paret bygger en ny våning ovanpå den gamla.
Ungarna lämnar ofta boet innan de är helt flygfärdiga. Då för skatfamiljen ett ganska ljudstarkt leverne och man kan erfara att skatans repertoar av läten är ganska varierad, även om det välkända ”skrattet” utgör grunden för konversationen. På vårvintern kan man också höra skator brista ut i lågmäld knirkande sång!
Skatan är allätare. Namnet kommer av ordet skate som betyder ”topp, spets” och syftar på den långa stjärten.