Det roströda bröstet är gör att man lätt får syn på den annars gråfärgade varelsen som särskilt på hösten brukar visa sig i trädgårdar där den nyfiket bevakar allt som försiggår med sina påfallande stora ögon.
I våra ögon gör det röda bröstet en redan charmig fågel ännu vackrare. För andra rödhakar skriker det ut en varning: håll dig borta från mitt revir! Rödhakar kan drabba samman i blodiga uppgörelser och experiment har visat att det räcker med att sätta upp en liten duntuss av den rätta röda kulören för att väldig aggression skall utlösas.
Denna Sveriges tredje vanligaste fågel (efter lövsångare och bofink) kan häcka i alla möjliga slags skogar men helst skall den vara tät och rik på snår. Boet lägger den vanligen på marken, under en rot eller tuva. Födan är insekter och allehanda småkryp, vilket innebär att rödhaken lever till stor del på marken. Men när våren nalkas och reviren skall hävdas intar hanarna – i likhet med släktingarna i familjen trastar – en uppsatt position i en trädtopp. Därifrån ljuder den kvillrande, isigt glasklara sången både morgon och kväll – lätt att identifiera som artegen karaktär, samtidigt som varje enskild rödhake har sin särskilda ”personstil”. Förr kallades rödhaken på många håll ”tjäderklockan” eftersom man ansåg att dess toner just före gryningen väckte tjädrarna och manade dem till spelplatsen.
Lika intensivt ljuder sången vid skymningen och långt in i mörkningen. Det händer att även honan under denna tid stämmer in i sången. Hon deltar också på andra sätt i försvaret av reviret och i vinterkvarteren i Västeuropa och Medelhavsländerna (och på sina håll även i södra Sverige) markerar både hanar och honor vinterrevir med sång.