Ringduvan häckade förr mest i täta granskogar, men under det senaste halvseklet har den allt mer också börjat häcka inne i samhällen, i parker och trädgårdar. Samtidigt har den spritt sig upp över landet. Man kan se ringduvorna söka föda på gräsmattor, åkrar, sädesfält med mera, mest tidiga morgnar och på eftermiddagarna.
Boet byggs i ett tätt barrträd, helst gran, och är mycket enkelt: en plattform av pinnar som är så gles att man nästan kan se igenom den och skymta de två äggen. Ringduvan lägger vanligtvis två kullar.
I september-oktober flyttar ringduvorna till västra Europa, men en del övervintrar i sydligaste Sverige. I mars-april återvänder de flyttande duvorna och sedan ljuder hela sommaren det dovt klingande lätet - ett femstavigt hoande som repeteras några gånger utan paus.
Hanen har en karaktäristisk flyktlek då han höjer sig uppåt och slår ihop vingarna med ljudliga klatschar. Ringduvan är större än tamduvan och har blågrå färg med vitt band över vingen och vita teckningar på halsen som har uppfattats som en ring, vilket gett fågeln dess svenska namn.