Har man ett par nötväckor häckande i närheten hör man deras livfulla läten året runt, för den här arten kan med rätta kallas ”stannfågel”. När en hane och en hona har etablerat ett revir stannar de helst kvar resten av sina liv. Vintermatningens nötväckor är alltså sannolikt samma individer som sågs i närheten i somras.
Men även om de vuxna individerna är ortstrogna utvidgar arten stadigt sina domäner norrut. Numera kan man se den vid vinterfågelmatningar ända upp till Norrbottens kustland.
Vid matningen kommer nötväckan som ett skott och slår ner som en bomb. Lika snabbt är den borta igen. Man har inte lång tid på sig för att beundra den mycket vackra färgen på ryggen – samma blå som ett par precis lagom slitna jeans.
Nötväckan är den enda fågel hos oss som kan klättra med huvudet nedåt. Den bygger sitt bo i håligheter i träd, gärna i holkar. Om ingångshålet är för stort murar fågeln igen det lämplig storlek. Namnet kommer inte av att den väcker oss om morgnarna utan av det gamla ordet ”väcka” som betyder ”hugga spånor”. Med sin spetsiga näbb kan nötväckan hugga upp nötter och ollon som den kilat fast på en trädstam.