Nötskrikan hör skogslandet till och finns i hela Sverige utom i fjälltrakterna. Den vackra fågeln är lätt att känna igen i sin rödgrå dräkt med ett klart blått fält på vingen och en vit fläck vid stjärtroten. Under vintern kommer den gärna fram till fågelborden och hämtar mat.
På hösten är nötskrikorna väldigt aktiva med att hamstra för vintern. Ekollon och potatis hör till favoritfödan. Sådana godbitar grävs ned i små förråd, men det är klent med minnet och det betyder att nötskrikan troligen bidrar till ekens spridning. Nötskrikans ”glömska” har varit känd av allmogen. Ett gammalt talesätt säger att hon för att veta var hon gömt nötterna använder molnen som riktmärken och när dessa förts bort av vinden kan hon inte återfinna förrådet.
Nötskrikan har fått sitt namn av favoritkosten och det skränande lätet. Men den vackra fågeln har fler läten på sin repertoar än det kraftiga hesa harklandet. Hör man ormvråkens jamande läte inifrån skogen kan det mycket väl vara nötskrikan som härmar och den har också en lågmäld, litet knirkande eller småpratande sång om våren.
Under häckningen tidigt om våren är nötskrikan mycket diskret i sitt uppträdande. Boet ligger oftast i tät ungskog och man kan vara helt omedveten om fåglarnas närvaro tills de 5-7 ungarna är utflugna och fram på sommaren gör sig bemärkta med högljudda röstyttringar. Under häckningstiden rövar nötskrikan ofta ägg och ungar ur andra fåglars bon.
Nötskrikan är huvudsakligen stannfågel, men stryker omkring under näringssöket och en del, mest ungfåglar, flyttar söderut. Vissa år blir det veritabla invasioner av nötskrikor i Sydsverige - längre än till Danmark når dock sällan dessa sträck.