Överallt i vår närhet finns kråkan: i städer och på landsbygden, i skärgården och i fjällbjörksskogen men allra vanligast är den i odlad bygd. Men precis som många andra fåglar i jordbrukslandskapet minskar kråkorna i antal i vårt land.
Kråkan har inte alltid setts med blida ögon av människor. Dess vana att röva andra fåglars ägg och ungar har bidragit till att den jagats, i gamla tider med hjälp av en fastkedjad berguv som drog till sig stora flockar, långt in i modern tid med giftutläggning.
På sina håll jagades kråkan även för matvärdets skull. Särskilt på vårvintern ansågs köttet vara välsmakande. Under krigsåren lär det inte ha varit ovanligt att kråka serverades under rubriceringen ”prima skogsfågel”.
Att de värsta förföljelserna har upphört innebär inte att det går bra för kråkan. Intensifieringen av jordbruket drabbar många av den öppna landsbygdens fåglar, så även kråkan, som stadigt minskat i antal under senare år.
Under senvintern och våren finns också möjlighet att höra ”det fina i kråksången”. Utöver det välbekanta kraxandet, som i och för sig är mycket nyansrikt, har kråkan många mer diskreta läten på sin repertoar, en svagt gnisslande, trevande sång som kan förbrylla en ovan lyssnare.
Redan i mars-april inleds häckningen. Boet görs av ris och kvistar. Kråkan som oftast placeras högt upp i ett träd. Kullen innehåller 4-6 ägg som ruvas av honan i 19 dagar, varefter ungarna stannar i boet ungefär 5 veckor. Avfall av alla slag hör till födan liksom insekter, daggmask, bär och frukt.