Gröngölingens favoritföda är myror och den gröna färgen gör att den är väl kamouflerad när den hoppar omkring på marken och letar efter sina byten. På vintern gräver sig gröngölingarna in i myrstackar och slickar i sig de sovande myrorna sin långa, klibbiga tunga.
Gröngölingen trummar inte så ofta och starkt som andra hackspettar när det är dags för flört under senvinter och tidig vår. Istället ropar de högt, en räcka gälla och skarpa rop i en fallande skala. Detta vårtecken ljuder från den skogsdunge där boet skall placeras, helst i en asp med murket innandöme där den ovala bohålan lätt kan mejslas ut.
Den enda fågel som möjligen kan förväxlas med gröngölingen är den nära släktingen, gråspetten, som ersätter gröngölingen i norra Sverige, med en viss överlappning. Gråspetten hör hemma djupt inne i de stora skogarna. Den är som namnet antyder mer grå i färgen och har mindre rött på huvudet.