Under andra halvan av mars månad invaderas vårt land av bofinkar som återvänder från övervintringsplatserna. Det lär röra sig om mer än åtta miljoner häckande par vilket gör bofinken till landets näst vanligaste fågel. (Allra vanligast är lövsångaren.)
Det är hanarna som återvänder först på våren, någon vecka före honorna. Det är under denna tid som bofinkssången ljuder som mest intensivt, det gäller ju för varje hane att etablera ett revir där boet sedan skall byggas av honan. Det är också hon som ensam svarar för ruvningen av äggen. Hanen har inte ens tid att mata honan under den här tiden, han har fullt upp med att genom sång och ibland slagsmål hålla andra bofinkshanar på avstånd.
Med ett karaktäristiskt lockläte ”fink” talar bofinken om var den befinner sig. Sången är ljudlig, rytmisk och snärtig i en fallande tonskala som har en elegant drill allra sist. Sången är inte medfödd utan lärs in av ungarna medan de ligger i boet. Om de av någon anledning inte får höra sång under sina första veckor kommer de inte att kunna få till den klatschiga slutdrillen.
Det svenska namnet kommer från en äldre form ”bokfink” med syftning på trädslaget bok. Men fågeln trivs i alla slags skogar, i parker och trädgårdar över hela landet fast glesare norrut. Endast i fjällen saknas den helt. I oktober drar bofinkarna neråt Västeuropa, de flesta övervintrar i Belgien och Holland.