På vintern brukar blåmesarna, trots det lilla formatet, tillhöra de kaxigaste fåglarna vid fågelmatningarna. Dessutom är den en av fågelbordens vanligaste fåglar. Det är därför lätt att tro att den är en av landets tre-fyra vanligaste fågelarter, men det är den inte på långa vägar.
Att blåmesarna verkar vara så mycket vanligare än de faktiskt är, beror helt enkelt på att de gillar att finnas i människans närhet, därför märker vi dem.
I själva verket platsar arten inte ens på tjugo-i-topp-listan över landets vanligaste arter. Men den är en bubblare! Den har ökat i antal kraftigt de senaste decennierna, och utökat sina områden allt längre norrut i landet. Så vem vet, snart kanske den tar sig in på tjugo-i-topp.
Tidigt på våren börjar blåmesen sjunga och markera sitt revir. Den häckar gärna i holk där den kan lägga upp till 15 ägg. Den trivs bäst i lövskog och blandskog där den under den varma årstiden söker föda i form av insekter och larver högt uppe i träden.
Blåmesen har en speciell plats i den svenska radiohistorien. När den var pausfågel på 1960-talet visade det sig att den ringande sångstrofen på pricken liknade den signal som stängde av sändaren i Kaknästornet, varför blåmesen en tid var diskvalificerad i radiosammanhang.