Blåhakehanen är inte bara gnistrande vacker med sin blåröda haklapp. Han presterar också en grym sång, det är därför han brukar kallas de svenska fjällens näktergal. (Fast det är egentligen en haltande jämförelse, blåhaken är en mycket skickligare sångare än näktergalen.)
Favoritmiljön i fjällen är fjällbjörkskog och videsnår. Därifrån hörs under maj och juni den intensiva och rikt varierade blåhakesången, full av härmningar och egna läten som kombineras till ständigt nya kompositioner – ibland får man intrycket att fågeln rentav sjunger tvåstämmigt med sig själv.
Honan är inte lika starkt färgad som hanen, ibland har hon lite svagt blått på sin haka, ibland bara en svart bågformad teckning. Även hanen får en mindre färggrann framtoning när han efter häckningstiden byter till sin vinterdräkt. Men båda könen, och även ungfåglarna, har samma tydliga vita ögonbrynsstreck som ett kännetecken.
Det finns också en sydlig ras av blåhake som häckar på den europeiska kontinenten. Enstaka häckningar har också gjorts i sydligaste Sverige. Den kallas vitstjärnig blåhake, eftersom pricken mitt i den blå hakklappen inte är röd som på den nordliga blåhakerasen, utan vit.